I psykologin fick vi lära oss att man inte kan ändra personlighet föränn man kommer till en ny plats. Ibland tror jag det är sant. På gott och ont. Folk som känner en och har kännt en länge har starka bilder av en, som sitter hårt. Vissa är bra såklart och det kan vara väldigt skönt att luta sig tillbaka mot någon som vet hur man funkar ibland, som bara direkt fattar.

Men samtidigt kan det vara så störande. Vissa kan jag förlåta helt, till exempel min mormor, hon kommer alltid se mig som Lilla Mia tror jag (och så vill jag till och med att det ska vara). Men ibland blir jag helt tokig på det, det känns som det spelar ingen roll hur mycket man än växer och förändras, hur mycket mer man än klarar så kommer man alltid ses på ett visst sätt.