Heart

En av mina favoritälskade människor sitter brevid mig och snusar och spelar xbox. Att trivas så bra ihop, att du passar mig så otroligt bra, att vi är varandras.

I psykologin fick vi lära oss att man inte kan ändra personlighet föränn man kommer till en ny plats. Ibland tror jag det är sant. På gott och ont. Folk som känner en och har kännt en länge har starka bilder av en, som sitter hårt. Vissa är bra såklart och det kan vara väldigt skönt att luta sig tillbaka mot någon som vet hur man funkar ibland, som bara direkt fattar.

Men samtidigt kan det vara så störande. Vissa kan jag förlåta helt, till exempel min mormor, hon kommer alltid se mig som Lilla Mia tror jag (och så vill jag till och med att det ska vara). Men ibland blir jag helt tokig på det, det känns som det spelar ingen roll hur mycket man än växer och förändras, hur mycket mer man än klarar så kommer man alltid ses på ett visst sätt.

Jättebra på vardag.

Jag är så himla less på alla bloggar. Skrytbloggar, hej-jag-måste-visa-upp-mitt-häftiga-roliga-liv. Vinkvälla mig hit och häftiga grejer dit. Kan man inte bara säga att man träffade sin kompis eller gick på stan? Måste allt framställas så fancy? Skulle snarare säga att jag vardagsbloggar. Jag älskar faktiskt min vardag.
   Idag har jag fikat med Julia, köpt en skjorta, tränat, målat klart sovrummet, lagat mat, tvättat, diskat, vikt in tvätt, gjort matlådor. Känner mig som superwoman. Vardagssuperwoman. Imorgon ska vi på fältstudiebesök, ska bli superintressant.
   Dagens ilands: min iphonekamera är repad, så bilderna blir rätt suddiga. Jaja.