En kärleksförklaring.

När jag var tretton så började mina vänner i en teatergrupp i Borås. När jag var fjorton så slutade en av tjejerna och jag började istället. Bara av en slump. Och det slumpade sig så att det var något av det bästa som har hänt mig.
Jag lyssnade på Sommarprataren i P1 när vi åkte bil häromdagen, och då pratade han om sitt musikintresse, som inte var ett musikintresse utan snarare musiklibido. Om det finns musiklibido, har jag teaterlibido. För det finns inget annat jag tycker är så givande och roligt att göra. Allt som har med det att göra. Jag blir så himla otroligt lycklig av teater.
Sen har jag haft turen att hamna på ett väldigt fint ställe, och träffat många duktiga, roliga, snälla, smarta och fina teatermänniskor. Både i Göteborg och i Borås. Och några så bra, peppande och uppmuntrande teaterledare/pedagoger/andra människor i kring.
Ni är så himla bra. Och det är så himla roligt.

Det här är vad alla har sagt om mig;
Du är så bräcklig det kommer att krossa dig,
håll dig borta från elden, gå inte ute, bär alltid mössa,
klä in dig i wellpap, för du kommer skadas, ge dig aldrig hän,
du har så veka leder, du kommer skrapa dina knän

Jag klarade omtentan och denna tentan kändes jättebra. Duktiga mig. Jag har ganska så bruna ben, och en ny fin kjol, på måndag blir jag blondare (så-gott-det-går). Jag är helt fri. Kändes nästan konstigt att bara kunna sätta sig ute i solen med en bok. Inget plugg inget annat inga måsten. En bok. Fint som attan!

Jag är sommargalen. Kär i mitt rosa nagellack, pepp på att byta hårfärg till nån orangekopparblondröd istället för mörkröd, förälskad i solen och vill bara ligga på en filt ute, max ha jeansshorts och något linne.
Nu är det bara idag och imorgon och sen är jag fri. Pluggar på en filt och samtidigt som D spelar gitarr. Blir galen inombords på att behöva plugga det här, men samtidigt vill jag bli klar med kursen och ha högskolepoängen. Känns som jag kan ganska mycket. Imorgon ska vi fira med Andra Långdagen och Håkan på kvällen. Sen är jag fri.